Jag satt i Louis famn och log. Han pillade med mitt hår och vi pratade om allt möjligt. Hans ögon glittrade i solljuset och hans kropp var underbar. Jag la handen på hans bara mage och han studerade min kropp. Jag låg bara i bikini och han i badbyxor. Jag log brett mot honom innan han gav mig en betydelsefull kyss.

- Jag älskar dig, så himla mycket. Sa han tyst och jag kunde bara inte förstå hur jag kunde ha en så underbar kille.

Vi reste oss upp och gick mot den allmäna poolen där några barn plaskade glatt. En irriterad och stressad pappa stog och ropade massa olika namn och barnen skrattade och verkade inte göra riktigt som han ville. Louis dök i och simmade iväg. Jag satte mig på poolkanten och helt plötsligt simmade han upp framför mig och drog med mig ner i vattnet. Jag hoppade upp på hans axlar och han hoppade runt i vattnet. Solen lyste så det var alldeles klarblått vatten så det fanns inget som man kunde missa. Jag skrattade högt och blev alldeles flummig. Han bar ner mig i vattnet och vi stog bara där och höll om varandra. Några i våran ålder hoppade i. Killarna verkade onyktra och det var bara två tjejer med hela gänget så killarna verkade vara lite osams om dom.  En kille simmade fram till oss och log mot mig intresserat.

- Hallå där, vad har en sån snygg brud för namn? Frågade han och höjde ögonbrynet.

- Hon heter upptagen. Svarade Louis och vi simmade bort därifrån. Jag skrattade när vi stannade och Louis drog in mig i en kram och sedan kunde han inte heller hålla sig för skratt.

- Du är så himla underbar! Skrattade jag och han kysste mig kärleksfullt.

Jag satt på rummet och lyssnade på musik när mamma öppnade dörren och såg lite rödmosig ut i ansiktet, nästan gråtfärdig.

- Vad är det? Frågade jag och hon räckte tidningen utan att säga ett ord. Sedan stängde hon dörren och sprang nerför trappan. Som ett frågetecken sträckte jag mig efter tidningen och läste noga mellan raderna. En tår rann nerför kinden. Jag visste att hon skulle må dåligt, men inte att det skulle bli såhär extremt. Jag kunde inte tro orden jag läst. Jag kunde inte fatta att det var sant. Hannah är död, hon tog livet. Hon är borta, föralltid. Jag kommer aldrig kunna prata med henne, aldrig mer höra henne. Aldrig mer se hennes leende framför mig, jag kommer aldrig mer ha en vän som fanns där och var som min tvilling. Jag ångrade allt jag gjort, jag ångrade att jag lämnade henne ensam kvar. Jag skulle funnits där när det var såhär med Harry. Precis som riktiga vänner ska för varandra, det spelar ingen roll vad den andra säger. Man ska finnas där. Finnas där till slutet, och det gjorde inte jag. Jag känner mig så jävla dålig, så jävla tom. Hannah. Är hon borta? Är det här på riktigt?