Jag cyklade hemåt och det var fortfarande lika soligt ute. Jag såg husbåten och pappa verkade redan vara hemma. Jag klev på och sedan ner till mitt rum. Jag bytte om till ett par jeansshorts och ett slappt linne. Sedan gick jag upp och hängde bikinin och handduken på tork.

- Har du varit och badat? Frågade pappa som låg med endast halvöppna ögon i hängmattan.

- Ja, jag var där med April. Svarade jag och han nickade sakta. Sedan blundade han och verkade nästan somnat. Jag sminkade mig litegrann och borstade igenom mitt mörkbruna hår. Sedan satte jag på mig ett par röda converse och gick upp på däck igen. Det var dags för en kväll med tjejerna! Jag gick fram till hängmattan och satte mig på huk bredvid. Jag tittade på pappa som snarkade litegrann. Jag är stolt över att fortfarande ha honom hos mig fast mamma lämnade oss. Han verkar ha kommit över det, fast ibland hör jag snyftningar från hans sovrum på nätterna. Då brukar jag smyga in och försöka trösta honom. Han brukar inte gråta, och det var en av dom första gångerna jag sett honom gråta på riktigt. Han känner sig nog ensam ibland, nu när jag börjar bli stor och inte alls är mycket hemma. Han brukar få sitta själv och glo på fotbollsmatcher på tv eller så kommer Anders & Micke förbi ibland. Jag skakade på huvudet och kom tillbaka ur tankarna och till nuet. Jag skakade försiktigt på honom och han öppnade ögonen litegrann.

- Pappa?

- Ja, raring. Sa han med en trött röst.

- Kan du vakna nu, för jag tänkte gå igen.

- Vart ska du gå nånstans, klockan är väl mycket? Frågade han misstänksamt.

- Jag ska till April och träffa Julia och henne.

- Du kan inte lura mig, gumman. Jag vet vad du ska hitta på ikväll, du ska ragga killar. Sa han och flinade. Jag himlade med ögonen och gick ner till cykeln och började trampa iväg till April. Jag lutade cykeln mot deras husvägg och knackade försiktigt på dörren. Hennes mamma Sofie öppnade.

- Åh hej! April & Julia är däruppe. Dom är klara nu så det är bara att ropa på dom, tror jag. Sa hon och jag nickade med ett leende. Dom kom nerför trappan och knöt på sig sina converse. Sedan gick vi alla 3 mot staden och vi bestämde oss för att fika på caféet som låg på en brygga ute i vattnet. Vi gick i en rad bredvid varandra och satte oss vid ett bord nästan längst bort. Jag beställde ett glas cider och en cupcake och dom andra tjejerna beställde samma. Vi satt där och fika och sedan snackade vi. Vi snackade i flera timmar och klockan närmade sig 23:51 på kvällen. Vi reste oss upp för att promenera hemåt. Vi gick ganska sakta för att kunna prata samtidigt utan att flåsa. Vi stannade utanför ett litet toaletthus för Julia var tvungen att gå på toa. April följde med henne in. Jag satt själv på trappan utanför och det kom två killar som pratade med varandra. Dom båda kastade en blick åt mitt håll och stannade framför mig.

- Hej. Är du ensam? Frågade den ena snällt. Jag skakade på huvudet.

- Nej, mina vänner är på toa. Svarade jag och försökte le lite mot dom. Dom nickade sakta som att dom brydde sig om mig. Dom verkade vara i min ålder.

Dörren öppnades bakom mig och ut kom Julia och April kom efter henne. Julia hade inga problem med att snacka lite och vi snackade lite med dom. April sa inte så mycket. Och jag undrade varför.

- Bor ni långt härifrån? Frågade den andra av dom och vi skakade sakta på huvudet.

- Jag bor borta i skärgården. Sa jag.

- Jag bor bara några kvarter därifrån. Sa Julia och log. Killarna tittade på April och väntade på ett svar från henne men hon ville inte svara.

- Vi kan följa er om ni vill? Frågade den ena och jag nickade vänligt. Julia ryckte på axlarna och sedan började vi gå. Vi pratade med dom och sedan märkte jag att April inte var med. Jag backade några steg och såg att hon satt kvar på trappan.

- April, kommer du? Ropade jag och hon gick med slappa steg mot mig. Hon verkade lite deppig.

Sedan började vi gå mot killarna & Julia. Jag tog hennes hand och kramade om den hårt. Dom väntade in oss och vi gick bredvid. Killarna larvade sig lite och Julia skrattade åt dom. Jag flinade men kunde inte bara skratta sådär, jag tänkte på April som verkade känna sig obekväm.

- Varför följer dom med egentligen? Vi kan väl gå själva! Viskade hon och jag tittade på henne med undrande blick. Vi sa åt dom andra att gå i förväg och dom gjorde som vi sa.

- Men vad är det, April? Frågade jag och vi gick med lite saktare steg bakom dom.

- Jag vill inte att dom ska gå med oss.

- Varför inte?

- Vi har ju ingen aning om vilka dom är. Dessutom verkar dom lite skumma. Sa hon och jag suckade.

- Men kom igen, dom är ju schyssta!

- Jag vet inte, dom känns bara lite skumma. Dom fjäskar säkert bara för att vi ska tro bra om dom och aldrig ens tänka på att dom kanske är dumma i huvet och våldtar oss eller något sen! Sa hon och för nån sekund trodde jag att hon blivit helt galen. Varför tänkte hon så och varför tänkte hon så långt? Hon var ju helt hispig!

- Men ta det lugnt. Jag tycker dom verkar hur snälla som helst. Sa jag och hon skakade på huvudet.

- Jag är inte dum, jag fattar att dom vill oss något illa.

- Sluta. Om det händer nåt så är det vårat fel, inte ditt. Håll dig lugn, det är inte långt kvar hem.

- Men vill du att dom ska veta vart du bor och allt? Dessutom bor du på husbåt och det är inte svårt att göra inbrott och göra dig och din pappa illa! Du borde vakta dig lite mer.

- Men jag tror inte så illa om alla, jag tänker ge dom en chans iallafall. Sa jag och sprang fram till dom andra. April gick några steg bakom oss och jag kastade flera gånger en blick över axeln för att se att hon fortvarande var där och att hon var okej. Hon såg lite sur ut, jag förstog inte vad som flugit i henne.