Jag öppnade försiktigt och tittade in. Sedan öppnade jag den helt och klev in i huset. Det luktade hem och det var fint. Taket var högt och väggarna vita. Trappan var vit i trä och det var mest vitt & några glada färger på tavlor eller kuddare eller stolar bröt den vita och kalla färgen. Jag studerade hur vackert det var därinne. Sandro konkade in bakom mig.

- Katy! Come here, Sammie is here! Ropade han och jag tittade oroligt på honom.

- Who's Katy? Frågade jag och han log.

- It's your mum. Your real mum. Svarade han och jag nickade nervöst. En kvinna med brunt hår kom ner för den vita trappan i trä och log mot mig med ett vackert leende. Hon såg helt fantastisk ut och jag kunde inte riktigt tro att det var min mamma.

- Hello beautiful little Sammie, we missed you so much. I remember how you looked when you were a little baby. You were so cute, you're pretty now too of course!! Welcome home! Sa hon med leende på läpparna och drog in mig en kram. Dom båda verkade verkligen lyckliga över att jag var hemma.

- We have little to talk about why you were adopted and like that. But first we will introduce you to others in the family. Sa Sandro och la armen om mig. Katy ropade några namn som jag inte riktigt kände igen och nerför trappan kom först en liten kille i Nellies ålder med brunt hår. Han log med ett av världens sötaste leenden och gav mig en kram.

- This is Melvin. Sa Katy, mamma och pekade på den lilla pojken.

- Melvin, my brother? My real brother? Frågade jag och mina föräldrar nickade.

- This is Lillie, our little princess. Sa Sandro och nerför trappan kom en flicka med lite ljusare hår och underbara ögon. Hon fnittrade och verkade vara i Melvins ålder. Dom båda var mina riktiga syskon. Hon gav mig en kram.

- Jake, come here! Ropade Katy och ner för trappan kom Jake med keps och lite snyggare och mognare kläder än dom yngre. Han såg ut att vara i 9-års åldern. Och det var han.

- This is your sister, Sammie. Sa mamma Katy och tittade på mig. Han tittade på mig och log lite försiktigt. Jag trivdes bra i min familj. Min riktiga familj. Katy & Lillie visade mig mitt nya rum och det var verkligen ett tonårsrum, ett rum som var snyggt och mysigt. Jag blev jätteglad när jag fick se mitt rum. Lillie hoppade upp i mitt knä när jag satt på min säng och studerade mitt rum.

- Welcome home, big sister Sammie. I've always wanted a big sister! Sa hon lyckligt och jag log brett mot henne.

- You're so cute! Fick jag ur mig. Och jag blev lite imponerad av mig själv för att jag pratade så bra engelska. Jag har ju inte kunnat engelska så länge.

- Come, Lillie. Now we let Sammie be alone a little so she can pack up their things and make herself at home in her new room. Log Katy och Lillie skuttade ut ur rummet. Jag såg mig omkring och började packa upp kläder i min garderob. Jag tittade på skrivbordet och där låg en alldeles ny Macbook Pro. Det låg en lapp på med mitt namn så jag antog att den var min.

---

SAMMIES PERSPEKTIV

- Vi förstår om det kommer som en chock nu och att vi inte berättat förrän nu när du är 16 år. Sa mamma och jag såg hur hon var tårögd för hon inte mådde bra av att berätta det.

- Är inte Sammie min storasyster? Frågade Nellie och mamma lyfte upp henne i sin famn.

- Nej, Nellie. Hon är inte din syster. Sa hon tyst.

- Men jag vill det. Sa Nellie och blev lite besviken.

- Så hur blir det med mig nurå? Det är inte så jävla kul att ni berättar sånt här så jävla sent. Var ska jag ta vägen? Var är mina riktiga föräldrar? Fan för er! Fräste jag med darrig röst och kände hur tårarna började rinna nerför kinderna.

- Jag har pratat med dina föräldrar och dom vet att du finns. Dom vill jättegärna träffa dig och ville gärna att du skulle flytta hem till dom, ja.. Där du hör hemma liksom. Svarade mamma. Jag tittade på henne med en besviken blick och skakade sakta på huvudet.

- Fyfan va dåligt av er. Sa jag till slut.

- Men du måste förstå oss. Vi älskar dig så himla mycket, även fast du inte är vårt biologiska barn som Nellie så är du ändå en del av oss. Vi ville inte berätta förrän du skulle bli mogen nog att ta emot sanningen, vi ville inte förlora dig. Sa pappa och jag tyckte så mycket om dom, hela familjen. Men det kändes ändå så dåligt. Jag har ju en familj därute som väntar på mig. En familj som är som jag, där jag hör hemma.

- Ni förstår ju inte hur jobbigt det kommer bli för mig nu bara för att ni var så egoistiska! Sa jag och tittade ner i golvet.

- Dom bor iallafall i London. Du får åka dit om 1 vecka ifall du vill. Men då är du bara där och hälsar på, sen får du komma tillbaka och hämta dina saker. Sa mamma lite tystare och med darrig röst. Jag nickade lite otrevligt och reste mig upp från stolen och stampade uppför trappan. Med tårar i ögonen kastade jag mig på sängen.

Jag vaknade vid sju och fixade mig snabbt och tog cykeln till skolan. Jag har redan berättat för Nicole och Julia om att jag ska flytta. Dom tyckte inte det var kul alls, dom grät en skvätt för att jag skulle flytta utomlands. Jag gick med sorgsna steg mot porten. Och Nicole drog in mig i en lång kram. Nån del av mig vill inte åka, jag vill bara gråta. För jag vill inte lämna familjen, jag vill inte förlora dom. Jag vill vara kvar här. Men en annan del av mig längtar tills imorgonbitti då jag åker. Jag är både glad och ledsen över det.

Efter skolan sprang Nicole efter mig till cykeln och grät. Jag drog in henne i en kram och grät jag också.

- Glöm mig aldrig, lova mig det. Sa hon tyst.

- Jag glömmer dig aldrig. Svarade jag och cyklade sedan hemåt. Med en tår som rann nerför kinden öppnade jag ytterdörren och klev in. Nellie vågade inte kolla på mig nu när jag inte är hennes syster. Pappa, eller ja.. Anders tittade på mig med lite ledsen blick men fortsatte sedan in i köket. Mamma, Karolina, var i stan och fixade med olika saker så att jag kunde flytta. Jag svor för mig själv och sprang uppför trappan och in på rummet. Varför skulle det bli såhär? Jag fortsatte packa ihop sakerna så att jag kunde komma hem från London och bara hämta grejerna och dra igen. Inte träffa någon person. Bara sticka.

- Du ska inte komma tillbaka mer sedan, så att du vet. Packa klar allt som du ska ha med dig till ditt nya hem. Sa pappa som tittade ingenom dörren. Det här är sista natten i det här huset för mig. Jag har vuxit upp i det här huset och hela mitt liv har spenderats i detta rum. Det är inte lätt att bara släppa sitt hem helt plötsligt med en klump i magen. Det känns inte bra.

---

SAMMIES PERSPEKTIV

Jag fick inget svar. Med försiktiga steg gick jag nerför trappan och lyssnade efter svar eller ljud. Men det var alldeles tyst. Vad är det som händer? Frågade jag mig själv i tankarna. Jag gick till köket och fick syn på ett paket jordgubbar. Jag tog en av dom och tittade ut genom fönstret. Där cyklade Ashley och hennes kompis som jag faktiskt inte visste vem det var. Ashley har alltid varit den där tjejen som varit lite dryg men ändå varit populär. Den där tjejen som man inte riktigt vågar säga ifrån till. Hon som man gärna backar undan ifrån, men när man väl får hennes uppmärksamhet så känner man sig som världens lyckligaste tjej. Det var så i mellanstadiet. Nu bryr jag mig inte alls så mycket om henne. Jag har Nicole och andra kompisar och har fått bättre självförtroende. Jag väcktes ur mina tankar när ytterdörren öppnades och in kom pappa & Nellie. Pappa tittade på mig med en blick som visade att han ville berätta något men ångrade sig.

- Var är mamma? Frågade jag sedan och han hängde upp Nellies jacka som hon slängt på golvet innan han svarade.

- Hon är på jobbet. Svarade han andfått.

- Men hon ska ju inte jobba idag? Frågade jag sedan och tittade i kalendern där det står att hon är ledig.

- Okej, men hon är där. Sa han lite irriterat och gick sedan in i vardagsrummet och la sig på soffan. Nellie satt under soffbordet med en docka och några barbies. Tvn stog på och det var ganska hög volym för hon vill alltid ha högt. Det vill oftast småbarn som hon. Det verkade vara något på gång som varken mamma eller pappa ville berätta. Jag ställde mig vid dörrkarmen till vardagsrummet och tittade på pappa som låg som en död säl på soffan. Nellie pratade med larvig och pipig röst. Jag suckade och gick sedan till hallen och satte på mig skorna. När jag öppnade dörren så mötte jag mamma som precis tänkt öppna den fast utifrån, vi nästan krockade. Hon bar på en vit påse som såg ut att innehålla massa papper.

Hon försökte komma förbi och gå in men jag stog kvar där jag stog.

- Vad är det där? Frågade jag och pekade på påsen.

- Ingenting, bara jobbgrejer raring. Svarade hon och nästan puttade undan mig för att komma förbi. Jag ryckte på axlarna och satte mig på trappen. Jag insåg att jag hade tråkigt. Riktigt tråkigt. Så jag började sjunga lite smått för mig själv. Ytterdörren slängdes upp bakom mig och där stog mamma. Hon verkade lite stressad.

- Kan du komma in en stund, Sammie? Frågade hon och jag nickade och gick in. Jag gick efter henne och satte mig vid bordet. Nellie satt vid bordet också och rita med sina kritor i en målarbok med hello kitty. Pappa satt med några papper framför sig och mamma satte sig bredvid honom och såg lite orolig ut. Jag förstog inte alls vad som pågick.

- Vill ni säga något eller? Frågade jag sedan och pappa höjde blicken från alla papper.

- Ja, Sammie. Det är något viktigt vi måsta berätta för dig. Sa han och tittade sedan på mamma. Hon gnuggade sig under ögat som att hon hade en tår som rann nerför kinden. Jag tittade på dom med undrande blick och dom tittade på varandra och tvekade.

- Vi vet inte hur vi ska säga det här.. Sa mamma och pappa nickade sakta.

- Säg det bara, så svårt kan det inte vara? Är det något kul? En överraskning? Sa jag och fick fram ett litet leende.

- Nej, något helt annat. Sa pappa som svar. Jag blev lite orolig och tittade på dom med en rädsla i blicken nu.

Mamma tog ett djupt andetag och pappa tog hennes hand och kramade om den.

- Du.. Du är adopterad, Sammie. Sa mamma och en tår rann nerför hennes kind.

- Vi är inte dina föräldrar. La pappa till.

Jag satte mig vid middagsbordet där mamma & pappa redan satt. Min lillasyster Nellie satt bredvid mig och åt. Mamma åt försiktigt som hon brukar. Pappa läste tidningen samtidigt.

- Hur har eran dag varit idag? Frågade mamma fast hon inte alls verkade intresserad.

- Bra, typ. Svarade jag och hällde upp läsk i mitt glas. Nellie började berätta om vad hon gjort på förskolan idag. Hon har precis börjat skolan och tycker det är spännande. Jag tycker mest bara synd om henne, men hon verkar inte alls se något negativt med skolan och plugg. Jag åt upp maten snabbt och gick sedan upp till mitt rum och började plugga lite på matten. Men det gick inte alls bra. Allt kändes så värdelöst, jag har verkligen svårt för att sitta hemma och plugga. Då tänker man på så mycket annat man skulle kunna göra istället. Så jag fick inget gjort. Jag slängde ihop boken och alla häften och kastade mig på sängen och började sjunga lite smått.

Klockan tickade på och när jag kollade vad den var så var den 00:12.

- Oj. Sa jag tyst för mig själv och bytte snabbt om till pyjamas. Jag lyssnade efter om dom andra i familjen var vakna innan jag öppnade dörren för att gå till toaletten. Jag hörde mammas röst från deras sovrum.

- Nej, vi har inte berättat det än. Jag gör det så fort jag får ett bra tillfälle och när det känns rätt. Sa hon lite irriterat i telefonen och la den sedan hårt på nattduksbordet. Vad ska hon berätta och för vem?

Jag smög till badrummet och borstade tänderna noggrant. Sedan sköljde jag bort sminket och gnuggade in huden med clearasil. Jag pustade ut och gick mot mitt rum och la mig i sängen under duntäcket. Och bara en liten stund senare så somnade jag.

Nästa dag ringde klockan vid halv 7. Jag satte mig upp på sängkanten och sträckte på mig. Jag är rätt morgonpigg av mig och skuttade fram till fönstret och drog undan persiennerna. Solen lyste och det kändes bra att få komma ut idag. Jag nästan dansade fram till garderoben och satte på mig ett par jeansshorts och ett linne med en kofta. Det kanske inte var så snyggt, men det var bekvämt. En timme senare var jag färdig med allt.

- Hejdå! Ropade jag till mamma & Nellie som satt vid matbordet. Sedan stängde jag dörren efter mig och gick glatt fram till cykeln som stog lutad mot staketet. Jag drog in doften av natur och började sedan cykla i en bra takt mot skolan. Jag cyklade över skeppsbron och rundade sedan hörnet och fram på marknadsgatan och sedan förbi några bostäder. Över en stor väg och förbi ett snabbköp och sedan var jag framme vid skolan. Jag ställde cykeln i cykelstället precis som dom andra och gick sedan mot den stora trappan som ledde upp till porten.

- Hej! Vad har vi nu på morgonen? Frågade Nicole som dök upp från ingenstans bredvid mig. Jag drog in henne i en kram och sedan började vi snacka om helt andra saker. Skolan var rätt fräsch men tråkig. Korridoren var korallblå och vit. Golvet var rutigt med färgerna och skåpen var i dom färgerna också. Väggarna var vitpanelade och cafeterian var i full gång med att sälja saker till eleverna.

Efter skolan gick jag ut genom porten och fram till cykeln. Jag cyklade i samma takt som dit och såg sedan mitt hus några meter framför mig. Jag gick fram till ytterdörren och röck ner handtaget och märkte att det var låst.

- Konstigt, dom borde vara hemma vid den här tiden. Sa jag tyst för mig själv och kikade in genom fönstret. Men det verkade tomt och dött därinne. Jag gick runt kröken och klättrade upp i äppelträdet. Den stora grenen räckte precis till min ballkongs räcke. Jag kastade väskan till ballkongen och kravlade mig oroligt fram på grenen. När jag kände att foten landade på träet så blev jag lugn och kunde pusta ut. Jag öppnade ballkongdörren och rummet luktade instängt.

- Hallå? Ropade jag med en lite trött röst.