meningen med livet #9

Hannahs perspektiv
Lektionen var slut och jag gick ut ur salen och mot toaletten. I hörnet stog Zeena & några av hennes vänner i gänget. Jag suckade när jag såg dom för jag visste att hon skulle börja hacka på mig. Hon håller på så mot alla, som att hon är avundsjuk på varenda en.
- Är det du igen! Sa hon och skrattade lite, tjejerna runt omkring henne skrattade också och försökte låta lika bra som henne. Det var skrattretande så jag skrattade bara åt dom och hon gav mig en sträv blick.
- Skrattar du åt mig?!
- Va? Nej. Sa jag och fnissade lite till. Hon gav mig en flörtande blick som var obehaglig.
- Var han bra eller? Frågade hon och tjejerna kollade intresserat på mig. Jag förstog inte vad dom menade först. Vem då, och vadå var han bra? Vad vill hon egentligen?
- Vad menar du?
- Jamen Harry ditt punch! Ni kysstes ju. Alla vet om det. Sa hon. Jag hade inte så mycket emot att folk visste det, men hur kunde dom få reda på det så fort?
- Ja, och?
- Men är du kaxig eller?
- Nej men du behöver inte bry dig om oss över huvudtaget.
- GLORIIIAAA. Skrek hon och jag förstog vad hon menade. Att jag skulle ha en gloria över mig för att jag tror att jag är duktig & bra. Men jag suckade högt och bestämde mig för att gå till den andra toaletten istället så jag kunde få vara ifred.
Johannas perspekitv
Jag gick runt överallt för att hitta Hannah. För att fråga henne, hur hon kunde få en kyss så jävla lätt. Varför inte jag kunde få en, och varför allt inte kunde gå så himla bra för mig. Min mobil vibrerade i fickan och jag tog försiktigt upp den och läste smset. Det var från honom. Zayn. Men det stog bara onödiga saker. Han verkar inte ett dugg intresserad som jag är. Jag la ner den igen och satte mig på en bänk utanför caféterian. Zeena kom med sina tjejer och stannade vid mig.
- Oj, miss. forever alone. Skrattade hon högt och tjejerna skrattade också. Jag härmade orden hon sa fast med en larvig betoning på rösten. Från att hånskratta gick hon över till en grov bitchblick.
- Jag tycker synd om dig, Johanna. Sa hon och försökte vara snäll. Jag sträckte handen mot henne med handflatan riktad mot henne. Hon suckade och la handen på min axel och behandlade mig som ett litet barn som gråtit.
- Men skärp dig! Fräste jag och hon skrattade bara.
- Vad är det med dig, jag tycker synd om dig för du får aldrig killar. Du är så sjukt enkel & tråkig. Kanske därför. Osexigt fnask. Mumlade hon och jag markerade att det var stopp på allt skit. Jag knuffade lätt på henne och hon gjorde en förvånad min mot mig och fortsatte snacka. Med tårar i ögonen fast väldigt arg, så slog jag till henne. Jag har inga muskler och därför borde det bara kännas som ett myggbett. Men ändå reagerar Zeena starkt och ger mig en hårt knuff så jag slog i väggen och hamna sedan på golvet. En hand tog tag i min och drog mig upp. Framför mig stog Zayn. Han log mot mig med glimten i ögat och gav sedan en arg blick på Zeena.
- Hej Zayn. Sa hon fjäskigt och han fick ifrån sig ett pfft.
- Skärp dig, du behandlar ju henne som skit. Vem tror du att du är?
- Men sluta, Zayn. Det var inte så! Sa hon och nästan skämdes över det hon gjort bara för att just han kom och sa ifrån.
- Tror du att jag är dum eller? Jag hörde allt ni sa och har sett allt du gjort. Så jävla dåligt. Och du ska inte yttra dig om hur alla andra är och har det för du vet inte alls! Fräste han och hon gick fram till honom och log mot honom med en valpmin. Han suckade och vände sig sedan mot mig och tryckte sina läppar mot mina. Hans händer vilade på mina höfter och snuddade vid min rumpa. Själv stog jag med armarna i kors och besvarade hans kyss som att det var det självklaraste. Jag var redo. Jag var redo för att bli hans.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0