- Johanna, kom ut nu. Du måste äta! Sa mamma och knackade på dörren. Jag borrade ner ansiktet i en kudde och ville bara försvinna.

- Johanna! Upprepade hon och knackade ännu en gång.

- Men ja! Fräste jag och satte mig upp i sängen.

- Ja, hörde du vad jag sa? Du har varit därinne i snart ett dygn. Det funkar inte. Sa hon igen och jag drog undan gardinen vid ballkongen och såg att det var ganska fint väder ute. Jag måste hitta på något idag. Då kanske jag inte är lika ledsen längre, mina vänner får mig alltid att må bättre. Jag tog mobilen och tänkte på Hannah. Jag saknar henne fast vi sågs i förrgår. Jag slog in numret och tröck mobilen mot örat. Men endast signalerna hördes, inget svar. Jag sminkade mig slarvigt och satte upp håret i en svans och drog på mig ett par jeansshorts till min vita top. Sedan gick jag ut ur rummet och nerför den stora breda trappan. Ytterdörren var öppen och jag kände lukten av klor. Jag tittade ut och såg att Jake badade med sin kompis. Jag drog på mig mina converse och gick ut. Jag tittade efter Mamma & Pappa och hittade Pappa på baksidan. Han snickrade och det såg ut som att han byggde nåt. Jag orkade inte fråga vad det var, jag brydde mig inte heller.

- Pappa, jag drar. Sa jag och petade på honom.

- Va? Vart ska du? Frågade han och tittade på mig.

- Hannah eller Nellie. Jag vet inte riktigt. Svarade jag och han nickade. Jag gick till cykeln och ropade hejdå. Solen värmde ordentligt och jag svettades litegrann. Jag kom fram till Hannahs hus och gick med cykeln på gruset och ställde den sedan vid staketet. Jag hoppade över trästaketet och sprang upp till ytterdörren. Jag knackade och väntade på svar. Jag hörde röster innanför. Dörren öppnades och där stog Hannah. Hon såg rätt sur och förvånad ut.

- Hej. Sa jag och försökte le, vilket inte var så lätt när hon såg ut sådär mot mig.

- Hej?

- Är du sur? Frågade jag och rynkade pannan.

- Kanske.

- Men sluta!

- Med vad?

- Sluta vara sådär, berätta istället vad du håller på med och av vilken anledning! Sa jag och hon suckade tungt.

- Du behöver inte bry dig.

- Klart jag behöver när du beter dig så illa mot mig, då är det väl klart jag frågar. Ellerhur? Sa jag direkt och hon himlade med ögonen.

- Men det är bara en sak.

- Har det med mig att göra?

- Nej.

- Varför är du så otrevlig mot mig då? Om jag inte har med det o göra så behöver det ju ändå inte gå utöver mig!

- Men gå! Fräste hon sedan och försökte stänga dörren men jag hindrade henne och la foten för.

- Jag tänker inte gå utan ett svar, du är faktiskt min vän och jag vill inte ha det såhär!

Hon tittade på mig med en blick som såg sorgsen och arg ut. För en sekund såg det ut som att hon bara ville lägga armarna om mig och gråta, men sedan såg hon lika sur ut igen. Jag förstår inte vad jag gjort för fel, hon säger att det inte har med mig att göra. Men jag fattar att det har det. För annars hade hon aldrig varit såhär. Otrevlig. Dum. Bitchig. Nej jag ska inte tänka så, hon är min bästa vän. Min syster.

- Men nu är det såhär. Sa hon med en darrig röst. Jag tittade på henne med en undrande blick.

- Vad menar du?

- Jamen du har ju dom, du klarar dig utan mig. Men jag har ingen annan dig, bara Harry och kanske nån mer av killarna. Jag har gjort så mycket för dig så alla mina andra vänner lämnat mig. Jag vill inte ha det så, för du kommer lämna mig närsomhelst. Sa hon sedan och jag öppnade dörren helt igen.

- Men vad pratar du om?

- Jag önskar du förstog mig bättre, jag önskar du förstog hur det är att vara jag när allt är såhär.

- Menar du att jag glömmer dig för Ellie&Nellie?

- Ungefär.

- Sluta, sluta larva dig. Jag var med dom igår bara, inget mer.

Hon blev tårögd och stängde dörren. Jag kunde inte göra nåt än att bara låta det gå. Jag kan inte tjata, jag kan inte kämpa eller göra mer än vad jag gjort. Hon är larvig, eller är det jag som är elak?