Jag och Liam satt och åt lunch tillsammans när Johanna ringde. Jag svarade och hon berättade vad som hade hänt när hon skulle prata med Hannah.

- Hjärtat, du hörde ju hur taskig hon var. Du får fan inte acceptera att hon behandlar sig så. Stå upp för dig själv, det ordnar sig. Sa jag och hon grät lite i luren och sa att Zayn var där och stöttade henne.

- Hälsa Zayn att du har världens bästa kille. Sa jag och fnittrade lite. Vi sa hejdå och sedan fortsatte jag prata med Liam.

- Vad var det där? Frågade han sedan och tog en tugga av sin hamburgare.

- Johanna & Hannah hade värsta bråket förut. Svarade jag och han nickade.

Jag kunde bara inte tro det jag läste. Världens underbaste Harry, kan han gjort det här? Det måste blivit något fel.

Tårarna forsade nerför mitt ansikte. Jag har aldrig känt mig så sårad. Så dålig. Han har förstört mitt liv. För vårat förhållande var mitt liv. Jag skulle kunna dö för honom, men inte längre. Jag trodde inte det här om honom, han har verkligen gjort bort sig. Kanske har jag också gjort det när jag gjort såhär mot Johanna? Jag skakade på huvudet och fick bort tankarna på henne. Musiken dunkade ut hur högtalarna, jag var hemma själv och det var bra. Jag hatar att gråta inför familjen. Då plingade det på dörren mitt i tankarna. Jag reste mig upp och torkade bort det värsta av tårarna och öppnade. Där stog den jag minst ville skulle stå där, Harry. Jag vågade knappt titta på honom. När jag såg honom så önskade jag att inget av det här hade hänt. Att allt bara var en mardröm. Men det var inte det. Jag ville inte se honom, men egentligen älskade jag honom mest av allt. Med ögon fyllda av tårar sprang jag och kastade mig i soffan och la en filt om mig. Snälla kan han bara inte gå? Han vet ju vad han har gjort!

- Hannah? Ropade han efter mig och sedan klev han in i vardagsrummet där jag låg. Jag började tjuta och gråta ännu mer och han stog bara där som ett frågetecken.

- Vad är det med dig? Frågade han och gick fram till mig och la armarna om mig.

- NEJ! Skrek jag och slet bort hans arm.

- Förlåt.. Jag var full.. Det betydde ingenting, det enda som betyder något för mig är du. Snälla lämna mig inte! Sa han direkt och jag föll för orden, om det var så enkelt så skulle jag förlåta honom. Men det är inte så enkelt.

- Det går inte att skylla på att du var full.

- Vad ska jag göra då? Jag har ingen kontroll när jag är berusad.

- Och det visste du innan, så varför blev du berusad? Om du älskat mig och verkligen inte ville såra mig så skulle du aldrig druckit. Men så är det inte. Sa jag direkt och han la ansiktet i handflatorna.

- Jag älskar dig, tro mig. Jag vet att det var fel. Jag borde skämmas. Men snälla lämna mig inte, jag kommer aldrig kunna gå vidare.

- Du kunde kyssa och tafsa på en annan tjej när du hade mig, då kan du nog gå vidare utan mig.

- Vadå hade? Så du har lämnat mig? Frågade han med darrig röst. Jag tittade på honom med osäker blick. Jag visste inte riktigt själv vad jag gjort eller hur jag ska göra.

- Jag vet inte just nu, det här fick mig verkligen att bli osäker på om du verkligen är rätt för mig. Sa jag tyst och torkade bort tårarna som rann nerför kinden.

- Jag tänker låta dig va så du får tänka. Men innan jag går så vill jag att du ska veta att jag älskar dig och vill dela hela livet med dig. Hejdå, Hannah. Sa han och gick sedan ut igen. Hans ord fick mig att bli helt knäsvag, men det han gjort fick mig att tvivla på om jag kunde lita på honom efter det här. Vad ska jag göra?