- Du kan inte vara så ledsen, du måste prata med henne. Sa han sedan för att hjälpa mig.

- Men det går ju inte, hon lyssnar inte. Hon berättar ingenting för mig fast det har med mig o göra. Fräste jag. Jag var lite otrevlig mot han men han fortsatte vara lika gullig precis som att han förstog. Jag var ledsen och arg, och då fanns han där och ville få mig på bättre humör. Han stöttade mig. Jag blev glad av att han gjorde så, men kunde inte bara byta humör. Jag är trött på att bara gå runt och inte veta hur allt ligger till. Jag reste mig upp ur soffan och Zayn gick efter. Jag satte på mig mina skor och tittade på honom.

- Jag ska dit och prata med henne, nu. Sa jag och han nickade.

- Det är bra, ska jag följa med?

- Ja, men du kan väl vänta utanför eller nåt? Frågade jag sedan och han la armen om mig.

- Jarå, allt för dig. Sa han sedan och vi satte oss på hans moppe och åkte mot Hannahs hus.

Jag klev av moppen och gick nervöst fram på grusgången och knackade försiktigt på ytterdörren. Hannahs mamma öppnade och log brett mot mig. Hon verkade inte veta något om det som hänt mellan oss.

- Hej raring, Hannah är däruppe! Sa hon glatt och gick vidare mot köket.

- Du. Sa jag och hon backade tillbaka.

- Ja?

- Kan du be henne komma ner hit? Frågade jag lite kallt och hon nickade. Jag kände hennes blick som var undrande. Hon verkade inte förstå riktigt vad som höll på. Annars hade jag rusat uppför trappan och bara varit helt galen för att få träffa henne. Nu var jag osäker på om jag ens ville träffa henne. Hannahs mamma kom nerför trappan och gick in i köket och efter kom Hannah. Hon stannade arrogant i trappan och la armarna i kors. Hennes blick var kall och väldigt bitchig.

- Kan du komma ut en stund? Frågade jag kort. Hon ryckte på axlarna och hoppade i ett par uggs. Sedan gick vi ut och hon stängde dörren efter oss. Jag tittade på henne, hon sa ingenting. Det blev en pinsam tystnad och jag visste inte hur jag skulle börja samtalet. Hur det skulle sluta och vad som skulle hända efter det här. Det var antingen att all vår vänskap går åt pipan eller att den blir som vanligt igen.

- Vad är det du vill?

- Jag vill ha tillbaka min kompis. Jag måste få veta vad som hänt och varför du håller på såhär, det förstår du hoppas jag.

- Nej jag förstår inte ditt problem, jag har gått vidare. Jag behöver inte dig längre, jag har Melina och dom andra tjejerna. Sa hon tjurigt och jag visste inte vad jag skulle säga. Om någon skulle säga något sånt så var det väl ändå jag och inte hon. Och där stog jag som en idiot och blir dissad av den riktiga idioten.

- Vilka är det och vad har dom som inte jag har?

- Klass, humör och vet hur man gör när man festar. Svarade hon drygt.

- Festar? Har du börjat festa? Frågade jag förvånat.

- Ja, varje helg och så mycket jag kan i veckorna. Svarade hon stolt.

- Du super säkert på, och vet du? Jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte bry mig om dig och dina jävla problem! Du har gjort så att allt blivit såhär och jag klarar mig så jävla mycket bättre utan dig. Försvinn ur mitt liv nu, du har ljugit hela tiden. Så jävla dåligt! Fräste jag snabbt och hon himlade med ögonen.

- Jag behöver inte dig, jag har Harry & tjejerna.

- Haha fan va blåst du är, du vet ju ingenting om vad som hänt. Skrattade jag och skakade sakta på huvudet.

- Vadå?

- Harry har iallafall hittat någon annan än dig. Ta den här och läs så får du se. Du har tjejerna, förhoppningsvis ingen Harry. Sa jag och räckte henne tidningen som jag tog med i fickan. Sedan vände jag ryggen och gick mot Zayn som satt redo på moppen vid gatan. Jag tog på hjälmen och satte mig bakom honom. Jag kastade en sista blick mot Hannah som såg lite ledsen ut när hon läste tidningen. Jag ville inte bry mig, men jag gjorde det. Det spelar ingen roll vad hon säger eller vad jag säger eller gör, hon kommer alltid ha en liten plats någonstans i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma henne. Zayn stannade moppen på gatan en liten bit ifrån mitt hus. Jag klev av moppen. Ville vara stark och bet mig i läppen för att inte gråta. Men när jag tog av mig hjälmen så gick det inte längre. En tår rann nerför kinden och strax därpå kom nästa och sedan var det flera stycken. Han drog in mig i en kram.

- Stå upp för dig själv älskling, du hörde ju själv hur taskig hon var mot dig! Sa han tyst och jag kände hur hans axel blev lite blöt av alla mina tårar.

- Jag kommer aldrig glömma henne. Snyftade jag.

- Jag vet.. Sa han sorgset och kramade mig hårdare.