- Vadå?

- Är din mamma.. död?

- Ja, hon dog i cancer. Sa jag tyst och flyttade blicken ner i marken. Han la armarna om mig och kramade mig hårt.

- Förlåt. Sa han tyst och jag tittade upp.

- För vadå?

- Att jag tog upp det, jag vill inte att du ska bli ledsen. Sa han sedan och jag gav honom en snabb kyss och klev sedan på däck. Han vinkade hejdå. Pappa tittade på mig med en blick som gjorde mig irriterad. Han höjde ögonbrynet och jag suckade tungt. Sedan stängde jag min dörr och satte mig på sängen. Jahopp, och nu ska pappa tjata om Louis hela tiden och jävlas. Som han brukar. Ögonlocken blev allt tyngre och till slut somnade jag in.

~

Min mobil vibrerade i säkert en minut. Med en suck och lite irritation sträckte jag mig efter den och svarade. Det var Julia.

- Hej. Sa hon med darrig röst.

- Hej, vad är det? Frågade jag och försökte låta lite gladare än vad jag egentligen var.

- Pappa.. Sa hon och jag hörde hur hon hämtade andan. Pappa slog mamma så att hon ramlade in i fönstret. Fönstret gick sönder och nu är hon på sjukhus med glas i hela ryggen. Kan jag komma? Jag vill inte vara här! Grät hon.

- Du behöver inte fråga älskling, kom hit med det samma! Sa jag la sedan på. Snabbt som ögat bytte jag om till lite fräschare kläder och borstade igenom håret. Pappa hade redan åkt till jobbet, vilket var tur. Bara någon minut senare sprang Julia upp på däck. Jag kramade henne hårt och förstog att det var jobbigt. Hon var säkert orolig över hennes mamma, och rädd för pappa efter det här. Och jag som träffat hennes föräldrar och tyckt väldigt mycket om dom, tyckte inte heller det var ett dugg kul. Vi satte oss vid bordet och jag förstog att hon inte heller käkat något. Så jag bar upp frukost på en bricka och så åt vi i solen.

Hennes mobil vibrerade och hon tröck bort. Det var nog hennes pappa som ville förklara. Jag tog en tugga av ostmackan och kisade ut över vattnet. Sedan plingade det till i min mobil och det var från Louis.

"Hej älskling, vad händer? puss" stog det. Jag log och skrev in ett lämpligt svar. Ännu en gång vibrerade hennes mobil. Hon tröck bort det igen och det vibrerade hela tiden. Jag såg hur hon blev allt mer irriterad och påverkade. Tårarna började fylla hennes blåa ögon och sedan rann dom ner för hennes solbrända hy. Jag reste mig upp och kramade om henne så att hon skulle lugna ner sig. Mobilen fortsatte vibrera och hon ville inte svara. Jag tog den och kollade vem det var.  Det var inte hennes pappa. Det var Harry.

- Julia, det är Harry. Sa jag och pekade på displayen. Hon slet mobilen ur min hand och kastade den i vattnet. Jag såg hur hennes nya iPhone sjönk ner i vattnet. Hon började gråta ännu mer och jag tog hennes händer och höll dom hårt.

- Andas, och ta det lugnt. Allt kommer ordna sig. Känn dig inte tvingad att åka hem, du får bo här om du vill. Sa jag tyst och hon snyftade. Sedan vibrerade min mobil. Det var Louis. Jag svarade och tänkte förklara varför jag inte kunde prata.

- Hallå?

- Hej älskling. Sa han i luren.

- Hej babe, jag kan inte prata nu det har hänt en sak med Julia. Så måste hjälpa henne, det är allvarligt.

- Vänta! Harry vill prata med dig snabbt. Sa han och jag väntade. Harry började prata i luren med orolig och stressad röst. Han var orolig.

- Julia svarar inte, jag har ringt henne flera gånger! Jag blir orolig! Sa han och jag bet mig i underläppen.

Jag tittade på Julia som verkade ha hämtat sig lite. Hon behövde nog lite stöd från sin kille. Han kunde göra henne på bättre humör. Först tvekade jag, hon kanske tänkte kasta min mobil i vattnet också? Nej, det skulle hon aldrig göra. Jag räckte fram mobilen och hon tog den och tröck den mot örat. Jag såg hur hennes mun formade ett litet leende lite då och då. Harry behövdes verkligen nu. Jag hörde hur det surrade från telefonen, det var Harry som pratade. Men Julia la på.

- Vad gör du? Han bryr sig om dig! Sa jag och tog mobilen.

- Men jag kan inte prata, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Snyftade hon.

- Det är okej Julia. Det ordnar sig, hur det än blir.