Dörren stog öppen och solen lyste upp hela underdäck. Jag vaknade och var tvungen att kisa för att inte bli helt bländad. Pappa spelade musik uppe på däck och det verkade bli en riktigt bra dag. Jag sträckte mig efter min iPhone och såg att klockan var 11. Så det var inte så jättesent iallafall. Jag satte på mig ett linne och mina jeansshorts. Sedan gick jag upp på däck och tittade utöver Stockholms vackra skärgård.

- När kom du hem igår? Frågade pappa och jag ryckte på axlarna.

- Kollade inte klockan.

- Okej, vad gjorde ni då?

- Vi var på det där café bryggan duvet. Sen träffade vi några vänner och gick hem. Svarade jag och tänkte på det jag sagt. Det var ju inte riktigt våra vänner. Jag kom på att jag fick en lapp av honom igår. Jag grävde i fickan och kände att den låg där. Ivrigt tog jag upp den och vecklade ut den fumligt.

Det stog ett telefonnummer. Jag antog att det var hans och vill smsa direkt. Det är alltid kul med nya vänner. Jag gick ner och hämtade mobilen och skickade iväg ett sms. Jag fick ett svar några minuter senare och vi fortsatte smsa under dagen. Jag bytte om och gick upp till April. Jag kände att det behövdes prata lite om igår. Jag knackade på dörren och hennes lillebror Otto öppnade.

- Hej Sammie. Sa han och gnuggade sig i ögonen.

- Hej Otto, är April hemma?

Han nickade och jag klev in. Försiktigt gick jag uppför trappan och öppnade hennes dörr. Hon låg i sängen och jag flinade lite för hon snarkade. Jag satte mig på sängkanten och väckte henne på det bästa sättet som dessutom kanske var det snällaste jag kunde komma på.

- Men gud, vad gör du här? Frågade hon och jag log.

- Ja, klockan är rätt mycket och jag ville träffa min bästa kompis. Sa jag och hon satte sig upp. Vi pratade om gårkvällen direkt, det var som att hon tänkte på samma sak som jag tänkte på när jag var påväg hit. Allt var löst och jag berättade om våra sms och hon sa åt mig att visa dom. Jag blev lite generad och till slut hamnade vi på golvet, hon tvingade mig att visa dom och jag kände att jag hade inget val. Jag tog fram våran konversation och räckte henne mobilen. Jag såg hur hennes ögon läste fram och tillbaka på displayen och då och då fick hon fram ett litet leende.

- Han är ju snäll och gullig mot dig. Sa hon och höjde ögonbrynet. Jag ryckte tillbaka min mobil och flinade.

Vi slutade prata om det efter en stund och började prata om det vi faktiskt älskade allra mest här i livet.

MODE.

Vi började skissa på plagg som vi ville sy och designa. Och det gick rätt bra och vi kom på ett nytt och skitsnyggt plagg som skulle kunna sälja bra om vi kunde sy det fort och visa det för en berömd butik här i stan.

- Vi hinner aldirg. Suckade April och kastade huvudet på kudden.

- Men fyfan va seg du är. Vi hinner om vi börjar nu direkt så ryck upp dig och hämta tyg så trär jag maskinen! Sa jag och satte mig framför symaskinen och hon gjorde som jag sa. Bara en minut senare kom hon med olika tyger och material som passade till vårat projekt. Vi höll på hela dagen och blev till slut klara med det slappa linnet som var själva grunden. Nu skulle vi trycka den där texten med hjälp av en riktig tryckmaskin som bara fanns i stan.

Vi cyklade mot modefabriken som var en liten butik i stan. Vi frågade om hjälp och kvinnan i kassan ryckte på axlarna.

- Varför inte? Två unga tjejer med stora drömmar. Det är underbart att se. Sa hon och vi log.

- Så du kan hjälpa oss?

- Absolut. Kan ni komma tillbaka imorgon klockan 2 så är den färdig. Sa hon och vi tackade flera gånger om. Sedan orkade jag inte tänka mer på mode. Jag ville bara andas ut och slappna av. Så jag la mig hemma på däck ensam och April drog hem. Solen lyste och brände mot min gyllenebruna hud. Pappa var och jobba så det fanns tid för mig själv nu. Jag njöt av värmen och tog en klunk av drinken som pappa blandat imorse. Min mobil plingade till och det var killen, som hade namnet Louis. Han var så snäll och vi började redan prata om att ses.

Jag log när jag läste smset. Vem skulle det vara? Men jag svarade snabbt att det var en bra idé. Nu skulle jag bara prata med April om detta. Och vad skulle hon tycka om att gå och träffa två nya killar? Hon längtar också efter en pojkvän som hon kan mysa med, precis lika mycket som jag. Kanske var det här våran stora chans. Jag log åt tanken och hoppade sedan i vattnet för att svalka mig. Sedan satte jag mig på en solstol och bara tog det lugnt. Det rullade ín sms från Louis och jag log åt varje ord han skrev. Han verkade bara så himla underbar.

Vad ska du göra ikväll? Stog det i det senaste smset. Jag visste inte vad jag skulle svara, för orden April sa under kvällen fick mig att tänka lite. Skulle jag lita på Louis för hur schysst han var i smsen eller skulle jag tänka som hon gjorde.

Han svarade likadant och vi bestämde en träff. Jag var lite osäker när jag skickat sms om att jag gärna ville ses en stund ikväll. Fast samtidigt var jag nöjd över att jag skulle träffa en kille och kanske bli kär. Få kalla någon annan "Min" igen. Jag fixade mig snabbt och sa till pappa att jag skulle ta en liten promenad bara. Han nickade och tittade efter mig när jag gick längs strandpromenaden. Jag tittade över axeln och såg att han inte tittade längre och då kunde jag slappna av. Jag tittade mig oroligt omkring efter Louis. Sedan stog jag på platsen där vi bestämt att mötas. Kanske lurade han mig bara? Tankarna flög runt i skallen. Varför skulle jag vara så mesig hela tiden, det är inget fel på mig. Tror jag.

- Hej Sammie. Sa en bekant röst och jag vände mig om hastigt och där stog Louis. Han log med ett alldeles underbart leende. Hans bruna och mjuka hår låg perfekt på huvudet och luggen låg snyggt och naturligt över pannan. Hans blågröna ögon log mot mig och hela han var helt underbar. Han var perfekt.

- Hej. Sa jag blygt och han bara tittade på mig. Vi började småprata lite stelt och det var en obehaglig stämning. Men sen släppte nervositeten och vi pratade som att vi känt varandra i evigheter. Det kändes så bra och han förstog mig. Vi pratade på och kunde aldrig sluta. Han berättade om sig själv och berättade en sak som fick mig att bli alldeles matt. Han är med i One Direction. Jag vet vad det är och det var därför jag kände igen honom så väl, men jag kunde aldrig sätta fingret på vem det riktigt var. Men nu när han sa One Direction så kom jag på det. Louis Tomlinson. The Tommo. The Boo Bear. Jag log när jag tänkte på att jag stog nära en så känd person och pratade. Att jag inte tänkte på det igårkväll, att jag inte tänkte på det över huvudtaget. Jag måste bara berätta för April för hon tycker att dom är bra. Men hon fattade inte att det var dom igår heller. Det känns skumt att vi inte fattat det.

- Wow! Då måste du vara typ världsberömd.

- Ja. Men ibland är det jobbigt, jag saknar det vanliga livet liksom. Jag saknar mina vänner, dom som faktiskt fick mig att söka till X-factor och bli den jag är idag. Dom pratar jag nästan aldrig med och jag känner mig dum. Men vi flyttade hit och jag har träffat några nya vänner och förhoppningsvis träffar jag den rätta tjejen nån dag också. Sa han och det var som att orden gick rakt in i hjärtat. Allt han sa var så uppenbart.

- Jag kan nästan tänka mig hur det är. Eller nej det kan jag inte, det måste verkligen varit svårt under tiden Louis. Sa jag och ångrade det jag sa. Jag lät ju helt störd. Han log mot mig.

Jag kollade mobilen och såg att klockan var ganska mycket.

- Jag måste nog gå hem nu. Pappa undrar nog vart jag är.

- Jag med. Sa han och vi reste oss upp från bänken. Vi gick till platsen där vi möttes och stog bara framför varandra och skulle säga hejdå. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag krama honom eller gå? Under tiden jag funderade så drog han in mig i en kram och det kändes bra. Jag besvarade den och sedan gick vi åt skilda håll.