Jag öppnade ytterdörren och klev in. Mamma satt i soffan och tittade på tv. Pappa hade jag ingen aning om vart han var, som vanligt. Jag tog ett djupt andetag och gick in i vardagsrummet och hälsade på henne.

- Hej mamma. Sa jag och hon drog ett slitet leende mot mig.

- Hej gumman.

- Vart är pappa? Frågade jag och satte mig på armstödet på soffan. Hon tvekade för att berätta men tittade sedan på mig igen med en trygg blick. Jag blev lugn av den blicken och det var nog därför hon gav mig den.

- Han är bortrest, för ett tag.

- Vadå bortrest? Han kan väl inte bara dra sådär!

- Det är komplicerat just nu mellan oss, men du behöver inte oroa dig. Vi ska inte skilja oss, men behöver lite tid för att tänka igenom saker & ting. Men snälla Hannah, prata inte med din lillasyster om detta. Julia behöver inte få veta något för det ordnar sig. Okej? Sa hon och jag nickade. Men många frågor ekade i mitt huvud. Vad menar hon med att dom behöver tid? Är det vårat fel att det blir såhär?

Jag gick uppför den vita trappan och tröck örat mot Julias dörr. Jag hörde hennes ljusa flickröst som pratade & småsjöng med sig själv. Hon leker. Jag gick sedan in på mitt rum och satte mig på sängen. Tankar snurrade runt i mitt huvud. Harry, Johanna, Zayn, Harry, Johanna, Zayn. Pappa, mamma, pappa, mamma.

Ytterdörren öppnades och in kom mamma. Hon log mot mig med sitt fina leende och jag log tillbaka.

- Är allt bra? Frågade hon medans hon ställde upp kassarna på diskbänken och började plocka in sakerna i kylen & frysen.

- Ja, jag tror det. Svarade jag lite osäkert och hon tittade på mig.

- Gumman, du kan berätta allt för mig. Det vet du va? Frågade hon sedan och jag nickade.

- Jadå. Var är pappa? Frågade jag sedan och hon ryckte på axlarna. Det verkade vara något som inte stämde.

- Men var är Jake då? Frågade jag sedan och hon tittade på klockan.

- Han borde vara hemma nu men han är inte det, jag vet faktiskt inte. Han kommer nog snart.

Jag gick upp till mitt rum och stängde dörren efter mig. Jag hoppas allt är bra. Jag satte på min favoritmusik och höjde på högsta volym. Musiken dunkade ur högtalarna och jag dansade i takt till basen. Jag dansade fram till dubbeldörren som ledde ut till min egna ballkong. Jag fick orken att sjunga, eller ja rättare sagt skrika till musiken och jag kände mig galen, eller jag var galen. Och det kändes så jävla bra.

Jag satte mig på ballkongräcket och rörde höfterna i takt till basen igen.

Jag hörde ett litet skratt och tittade mig omkring. Det stog någon och tittade på mig. Snabbt sprang jag och stängde av musiken för att höra igen. Det kom igen och jag kände igen det.

- Hallå? Ropade jag och fram bakom trädet klev Zayn. Jag log mot honom men tittade sedan bort.

- Du är verkligen galen, Johanna. Sa han och jag ryckte på axlarna.

- Du skrattar ju åt mig. Sa jag och reste mig från räcket.

- Nej men jag menade inte så.

- Det kändes så iallafall.

- Det var inte så. Du var bara galen och det är kul när folk vågar vara så. Det är coolt liksom.

- Du kysser mig och den enda komplimangen jag får är att jag är cool? Skrattade jag och lutade mig över räcket och log mot honom. Han blev lite generad men tittade sedan på mig.

- Vill du veta en sak? Frågade han.

- Gärna!

- Du är det finaste jag nånsin sett. Sa han och jag visste inte hur jag skulle reagera. Men det var bara så sjukt gulligt. Jag fick ur mig ett aww och log mot honom med hela ansiktet.

Han vinkade ner mig och jag klättrade över räcket och stog på kanten. Han sträckte ut armarna och jag hoppade ner i hans famn. Han ställde ner mig på marken och strök fingrarna genom mitt långa ljusa hår. Hans ögon tindrade. Det började bli mörkt och hans ögon glittrade lika väl ändå. Han klappade min kind och granskade mitt ansikte som att det var det enda han kunde se. Sedan närmade han sig och gav mig en kyss, jag besvarade den med ett leende på läpparna samtidigt. Men det gjorde inget, för vi fortsatte ändå.

En dörr öppnades precis bakom oss och jag vände mig snabbt om och såg min egna mamma stå och titta på oss.