Jag vaknade med smink kletat över hela mitt ansikte. Jag reste mig upp och fixade till mig lite för att kunna gå ner och äta frukost. Dom får inte märka att jag gråtit, det får dom verkligen inte. Jag gick in till mitt egna badrum och tvättade bort sminket och satte upp håret i en ny vanlig svans. Tankarna flög runt inom mig, Zayn Zayn Zayn Zayn. Jag älskar honom och är verkligen kär, men den där Louis får allt att bli så fel. Jag skulle inte blivit så nära kompis med han. För då hade ju allt funkat just nu. Jag gick nerför trappan och mamma sa direkt godmorgon där hon satt vid frukostbordet. Godmorgon mumlade jag och gick direkt till hallen istället för att äta frukost.

- Ska du inte äta något? Frågade hon och tog av sig sina läsglasögon. Jag skakade på huvudet medans jag satte på mig mina skor och gick ut. Solen lyste ovanligt starkt och jag blev nästan svettig av den. Jag brukar aldrig visa mig utan smink vardagligt för att jag tycker inte om mitt utseende naturligt. Men nu orkar jag inte bry mig.

Jag gick igenom gamla delen av stan och det var rätt lugnt för tillfället i trafiken. Jag gick in på ett café och tog en jordgubbsmilkshake medans jag tittade ut över gatorna. En tjej kom in och tittade sig omkring och satte sig sedan på en barstol vid fönstret, nästan bredvid mig. Jag tog på mig mina solglasögon medans jag drack och kände mig rätt bra ändå även fast det som hänt faktiskt har hänt. Hon log lite försiktigt mot mig och verkade ha lätt att prata.

- Hej. Sa jag och hon hälsade i nästan samma sekund. Vi småpratade lite och sedan kunde vi prata precis som att vi känt varandra sen innan. Jag berättade om Zayn och Louis, fast jag inte nämde deras namn. Hon gav en sorgsen min och klappade mig lätt på axeln.

- Kärlek, det är lite konstigt med kärlek faktiskt. Det är det som gör livet värt att leva, men samtidigt är det just det som gör saker  värt att dö för. Sa hon med en intressant betoning och hon hade faktiskt rätt. För att få ett perfekt förhållande så måste man gå igenom svåra tider också. Allt lättade i min skalle, frågorna som ekade i mitt huvud fick äntligen ett bra svar. Jag var inte schysst mot Zayn igår, han är den som borde må dåligt. Inte jag, och dessutom känner jag honom bäst och borde vända mig mot honom utan att ens tveka. Tjejen, som hette Dani, log mot mig och jag log mot henne.

- Tack så mycket Dani, det här löste ju allting som varit knas. Sa jag och gav henne en lätt och lycklig kram. Hon gav mig en lapp med sitt nummer och jag skrev ner mitt på en lapp och gav till henne.

- Vi hörs! Sa jag och gav henne ännu en kram, fast en hejdåkram.

- Ta hand om dig, Ellie. Sa hon schysst när jag öppnade dörren och gick. Jag kunde äntligen le, på riktigt. Jag gick mot hamnen för att se om Zayn kanske var där. Han brukar vara där. Bara några få minuter senare var jag där och hörde hur vattnet klunkade i kör och folk gick och snackade och skrattade. Längst bort var det som en liten show med dans och sång. Jag nynnade lätt till musiken och såg sedan något som jag verkligen inte ville se. Jag vände håll och gick med snabba steg mot den lilla delen av hamnen med restauranger. Den lilla delen låg i skuggan och jag vill inte gå dit, men jag måste för att allt inte ska sabbas igen.

- ELLIE. Vad är det med dig? Varför går du? Ropade han, eller han som är LOUIS. Han gick efter mig och jag förstog honom. Han har inte gjort något fel och inte Zayn längre. Allt är inte så komplicerat egentligen, det är jag som gjort allt värre med dåliga tankar och inte sanningen.