Klockan var ungefär åtta och jag hade ingenting att göra. Jag ringde Zayn och bara några minuter senare brummade det utanför huset. Det var hans moppe som lät. Jag gick ut och omfamnades i en varm kram. Han strök fingrarna genom mitt långa bruna hår. Hans leende fick hela mig att bli varm och glad.

- Har du pratat nåt mer med Sanna om hennes mamma och det? Frågade han och jag tittade ner i marken.

- Ja.. Hon skulle ju kommit hem idag, men hon har blivit sämre och måste bo kvar.. Sa jag sorgset och ville berätta om hennes pappa och hur han slet i henne. Men det kanske bara skulle göra saker värre, eller borde jag berätta det för Zayn som faktiskt är hennes vän? Han kanske redan vet om det..? Han höjde mitt ansikte och kollade på mig.

- Vad tänker du på? Frågade han och det fanns ingen återvändo. Jag berättade det och han nickade lite surt.

- Han har alltid varit sån, iallafall efter att hennes mamma flyttat till sjukhuset. Dom har det inte lätt och jag förstör om han verkligen blir galen på skiten som pågår i hans liv. Och Sanna har ju inte gjort dom bästa valen i livet heller och han kanske är orolig att det ska hända henne något. Han vill verkligen inte förlora henne också. Sa Zayn och tittade mot deras hus. Det hann bara gå några sekunder innan våra läppar möttes. Det kändes så rätt men ändå så fel. Men jag kände mig nästan tvungen att fortsätta, eller nej..

Hans händer vilade mot mina höfter och mina runt hans hals.

Men då kom min tanke upp på hans kompis, Louis. Vi träffades för några dagar sen när jag skulle träffa Zayn och då var han där liksom och var med ett tag. Han var verkligen helt jävla underbar, men vad håller jag på med? Lou var så gullig mot mig och vi kom varandra nära och snackar rätt mycket i nuläget. Och här står jag och kysser Zayn!

Jag tog mig ur hans famn och avslutade kyssen hastigt. Han kollade på mig konstigt och jag tittade bort. "Förlåt" mumlade jag och vände mig om med tårar i ögonen. Jag kanske överdriver, men jag är en känslosam person och känner mig sjukt taskig.

Jag gick med snabba steg mot mitt hus och ställde mig vid ytterdörren. Han stog kvar vid moppen och tittade efter mig. Jag gillar verkligen honom, men jag gillar Louis också. Kan ingen bara fixa det här och få mig att välja vad som känns rätt?

- ELLIE. Ropade han bakom mig och jag vände mig om och tittade på honom. Det började dugga och snart kom regn. Jag kollade på honom och såg hur han tänkte innan han sa det han skulle säga.

- Jag älskar dig, och jag vill verkligen att du ska veta det hur du än gör efter det här. Jag väntar på dig, ingen annan. Det finns ingen som dig, och därför kommer jag aldrig kunna tänka på annat än dig. Ropade han och jag log även fast jag ville gråta. Han satte på sig hjälmen och åkte. Jag förstår inte riktigt vad som händer, men jag saknar honom redan. Med tårar sprang jag in i hallen och kastade av mig skorna slarvigt och sprang upp för trappan och grät sedan på mitt rum. Jag låste dörren och ställde en byrå för. Ingen får komma in nu, för ingen skulle verkligen förstå. Jag grät till sömns.