EMMY:
Våran moster skjutsade hem mig och Axel. Mamma var tvungen att stanna kvar på sjukhuset men pappa som tur var va inte hemma för han hade åkt till polisstationen för att prata om det som hänt. Just då slog det mig att jag måste åka och jobba.
- Maria.. Sa jag i bilen och min moster Maria vände sig om och nickade.
- Ja, Emmsy?
- Kan du skjutsa mig till café original i gamla stan? Jag måste jobba. Frågade jag och försökte se så glad ut som möjligt.
- Klart jag kan. Svarade hon och Axel gav mig en blick.
- Men vad ska jag göra då? Ska jag vara hemma själv? Frågade han oroligt, han brukar aldrig vara hemma själv så han är lite orolig och är väldigt rädd av sig så jag tror inte att han skulle våga det heller.
- Nej det behöver du inte om du inte vill, du kan få följa med mig hem och så får du leka med Melvin. Svarade hon och han nickade. Melvin är hennes 8-åriga son. Hon stannade bilen på gatan och jag klev ur.
- Tack så mycket Maria, vi ses. Sa jag och hon vinkade glatt. Hon är lika snäll som mamma. Jag sprang mot caféet och mötte Saras sura blick. Jag förstår att hon är sur, jag är nästan 2 timmar sen och det är en underbar dag vilket innebär en hel del kunder. Jag gick till kassan och satte på mig förklädet.
- Sara, förlåt. Låt mig förklara varför jag är sen.
- Ja, förklara.
- Pappa var full igår och var värre än nånsin så mamma fick åka in till akuten. Hon krampade och blödde i huvudet och hela vardagsrummet är förstört. Jag var tvungen att följa med och hjälpa henne. Jag vet att jag borde varit här men asså.. Jag ville verkligen se till att hon mådde bra.. Förklarade jag och hon kramade mig.
- Men hjärtat, då förstår jag. Jag finns alltid om du vill prata ut. Stackars Tina. Sa hon samtidigt som hon kramade om mig. Min mamma heter Tina.
- Men du måste berätta vad som hände igårkväll eller aa inatt. Jag minns ingenting, jag drack väl inte så mycket eller? Du kanske också drack massor..?
Jag skrattade och flinade mot henne och hon tittade ivrigt men samtidigt orolig på mig för att hon ville ha reda på vad som hände.
- Vi drog till den här dubstepklubben och du drack massor. Sen kom Harry och så drack ni ännu mer tillsammans och sen hjälpte han mig att få hem dig och så bar han dig runt rätt mycket och aa. Du var verkligen full, Sara! Skrattade jag när jag berättade.
- Omg.. Harry måste tro att jag är värsta fullot nu.. Fan! Du skulle ju stoppat mig!
- Jag gjorde ju det, men det var lite för sent. Flinade jag och hon knuffade på mig. Just då öppnades dörren och in kom Louis och Harry. Jag blev generad och tog Saras hand när dom gick fram till kassan. Några tonåringar satt vid borden och dom började genast skrika när dom såg killarna eftersom att dom är världskända.
- Skynda er, spring in i köket! Sa Sara och dom sprang in bakom disken och låste in sig i köket. Fansen skrek och sprang runt som yra höns i caféet.
- Snälla kan ni öppna?
- Vi måste få träffa dom! Omg!
- Känner ni dom?
- Orättvist!
Sa tjejerna om och om igen och jag började skratta medans Sara blev riktigt irriterad.
- Tjejer, dom är vanliga människor och vill ha ett liv utan att bli överfallna av massa galna fans. Dom älskar fansen men ibland blir det helt galet, så sätt er ner igen eller om ni är klara så kan ni gå. Tack. Sa hon och jag skrattade ännu mer för hon försökte vara trevlig men lät bara helt besvärad. Tjejerna suckade och gick ut direkt och det var bara skönt för dom andra som satt och pratade lugnt på caféet.
Dom där som skissade och arbetade på sitt modeprojekt satt där idag igen och pratade och diskuterade. Deras händer rörde sig hastigt och fort fram på deras block när dom skissade nya plagg. Det verkar kul att jobba med mode. Jag märkte att både jag och Sara har glömt bort killarna som sitter i köket inlåsta. Jag sa det till henne och hon skrattade lika mycket som jag. Jag sprang till köksdörren och släppte ut dom.
- För säkerhetsskull kan ni sitta här vid kassan så att ni inte syns lika mycket för folket som går utanför caféet på gatan. Flinade jag och Louis tittade på mig.
- Eller för att ni vill ha oss för er själva. Sa Harry och jag fnittrade.
Louis väntade på något, det var som att han väntade på en kram. Jag kunde inte låta bli så jag gick fram och gav honom en kram.