10 minuter senare la han sig i sängen och jag drog ner hans persienner.

- Sov gott nu, Axel. Sa jag och stängde dörren.

- Godnatt, Emmy! Ropade han och jag log. Pappa hade inte kommit hem än så kanske skulle Axel hinna somna. Jag gick ner i vardagsrummet och satte mig i den andra soffan. Mamma hade tagit fram huvudvärkstablett till sig själv.

Ytterdörren öppnades och jag gick ner i källaren och låste dörren efter mig. Jag bor i källaren kan man säga, mitt rum är där. Eller aa det är som en lägenhet för det finns toalett och sånt där nere. Jag satte på musik och började dansa och göra annat för att inte tänka eller höra vad som hände däruppe. Men när min spotifytid tog slut så funkade det inte längre. Jag hörde hur pappa skrek på henne och hur hon grät.

- SLUTA NU, ANDERS. Grät hon och jag ville bara springa upp och hjälpa henne. En duns hördes i golvet och mamma skrek. Han började slå henne. Varför skulle han alltid dricka så mycket och varför ska han alltid bli så elak när han dricker? Han är aldrig elak annars, då är han världens underbaraste person och jag älskar honom verkligen. Men jag blir äcklad och rädd när han är onykter. Jag satte mig i trappen för att höra. Axel vaknade och jag öppnade källardörren.

- Axel, kom hit. Sa jag och han gjorde som jag sa. Han grät och jag förstog varför. Hans förebild skadade hans mamma och jag förstår inte hur pappa kan göra såhär när han vet hur Axel blir av det. Jag gör inte så mycket åt saken, jag skäller på pappa när han är nykter men annars låter jag skiten gå och jag vill vara stark och göra något åt saken och hjälpa mamma.

Jag kramade om Axel och han skakade av rädsla.

- Du får sova här i min soffa om du vill, du behöver inte gå upp dit. Viskade jag. Jag måste ställa upp som en bra storasyster när han mår dåligt.

- Varför gör pappa såhär? Frågade han och jag ryckte på axlarna.

- Det är därför vissa människor inte borde få dricka alkohol över huvudtaget för vissa kan inte ta kontroll över det. Pappa till exempel. Svarade jag sedan och satte på en film åt honom. När han hade somnat så gick jag upp och kollade om han hade lugnat sig däruppe så jag kunde hjälpa mamma som jag brukar behöva göra.

Det var tyst så jag låste upp dörren och smög ut i vardagsrummet. Mamma låg på golvet och krampade, golvet var blodigt och det såg helt hemskt ut. Pappa har aldrig varit såhär elak förut. Det här är verkligen det värsta han har gjort. Jag sprang fram och hjälpte henne upp.

- Mamma du måste till sjukhuset! Vad fan har han gjort med dig?! Skrek jag och hon hyschade åt mig.

- Schh, han är däruppe. Grät hon. Jag ringde ambulansen och den kom och stannade utanför sjukhuset.

Mamma ville inte åka men jag sa åt henne att hon måste. Läkarna klev in i hallen och bar upp henne på en bår.

- Vill du att någon speciell ska följa med dig? Frågade en av läkarna.

- Mina barn. Sa hon med darrig röst. Jag gick ner i källaren och hämtade Axel och sedan åkte vi.

När vi var framme på sjukhuset så fick jag och Axel vänta i korridoren utanför rummet. Mamma skrek därinne när dom frågade vad som hade hänt, hon ville nog inte säga något. Hon älskar ju honom, men bara när han är nykter. Jag började gråta, grejen är att pappa kommer inte fatta nånting imorgon och då¨kommer han vara den gamla underbara pappa men när han super så blir han såhär och förstör allting. Jag orkar inte med det längre, det händer nästan hela tiden och det är verkligen jobbigt.

Pappa kom in och väckte mig på morgonen och jag orkade inte öppna mina ögon.

- Jag vet att du är bakis nu hjärtat, men du måste ju öppna caféet.

Jag minns ingenting från igårkväll, bakis? Jag brukar ju aldrig dricka så mycket så jag mår såhär dagen efter.

- Pappa, det är något fel på mig. Jag minns ingenting från igår, jag minns inte ens vart jag var. Sa jag med hes röst. Han skrattade.

- Jag minns hur det var första gången jag var bakis, jag var hur orolig som helst och ville åka till sjukan för det. Men det är lugnt, gumman. Sa han och jag drack av vattnet som stog på bordet.

- Du ska öppna caféet om en timme så du får snabba på lite nu.

- Om en timme? Fan, jag är ju bakis!!

- Jag vet men du måste ändå ta ansvar, du visste igår när du drack att du ändå måste upp och jobba idag så det får du faktiskt ta som den kvinna du faktiskt är. Upp med dig nu! Sa han igen och jag suckade. Men jag måste faktiskt det, han har rätt. Jag gick upp och fixade mig. Sedan åt jag en billys panpizza och gluffsade verkligen vid matbordet. Jag satt ju ensam, så det spelar ingen roll.

- Sara Elisabeth Rosengren! Hyfs vid matbordet tack! Ropade mamma och kom in i köket och torkade mig om munnen.

- Men för i helvete mamma, jag är ingen bebis! Sa jag och slet bort hennes hand.

- Du beter dig som en iallafall. Sa hon och gick sedan ut i trädgården och planterade blommor. Jag tog cykeln till caféet idag. Jag har inte snackat med Emmsy om nånting så jag antar att hon redan är där. Snabbt lutade jag cykeln på glasväggen och såg att ingen öppnat caféet ännu. Jag låste upp och plockade ut uteserveringen och började ta emot beställningar av kunderna. Det är verkligen dålig stil av Emmy att hon inte jobbar som hon ska. Hon måste ha en riktigt bra anledning till att komma försent.