---

SAMMIES PERSPEKTIV

- Vi förstår om det kommer som en chock nu och att vi inte berättat förrän nu när du är 16 år. Sa mamma och jag såg hur hon var tårögd för hon inte mådde bra av att berätta det.

- Är inte Sammie min storasyster? Frågade Nellie och mamma lyfte upp henne i sin famn.

- Nej, Nellie. Hon är inte din syster. Sa hon tyst.

- Men jag vill det. Sa Nellie och blev lite besviken.

- Så hur blir det med mig nurå? Det är inte så jävla kul att ni berättar sånt här så jävla sent. Var ska jag ta vägen? Var är mina riktiga föräldrar? Fan för er! Fräste jag med darrig röst och kände hur tårarna började rinna nerför kinderna.

- Jag har pratat med dina föräldrar och dom vet att du finns. Dom vill jättegärna träffa dig och ville gärna att du skulle flytta hem till dom, ja.. Där du hör hemma liksom. Svarade mamma. Jag tittade på henne med en besviken blick och skakade sakta på huvudet.

- Fyfan va dåligt av er. Sa jag till slut.

- Men du måste förstå oss. Vi älskar dig så himla mycket, även fast du inte är vårt biologiska barn som Nellie så är du ändå en del av oss. Vi ville inte berätta förrän du skulle bli mogen nog att ta emot sanningen, vi ville inte förlora dig. Sa pappa och jag tyckte så mycket om dom, hela familjen. Men det kändes ändå så dåligt. Jag har ju en familj därute som väntar på mig. En familj som är som jag, där jag hör hemma.

- Ni förstår ju inte hur jobbigt det kommer bli för mig nu bara för att ni var så egoistiska! Sa jag och tittade ner i golvet.

- Dom bor iallafall i London. Du får åka dit om 1 vecka ifall du vill. Men då är du bara där och hälsar på, sen får du komma tillbaka och hämta dina saker. Sa mamma lite tystare och med darrig röst. Jag nickade lite otrevligt och reste mig upp från stolen och stampade uppför trappan. Med tårar i ögonen kastade jag mig på sängen.

Jag vaknade vid sju och fixade mig snabbt och tog cykeln till skolan. Jag har redan berättat för Nicole och Julia om att jag ska flytta. Dom tyckte inte det var kul alls, dom grät en skvätt för att jag skulle flytta utomlands. Jag gick med sorgsna steg mot porten. Och Nicole drog in mig i en lång kram. Nån del av mig vill inte åka, jag vill bara gråta. För jag vill inte lämna familjen, jag vill inte förlora dom. Jag vill vara kvar här. Men en annan del av mig längtar tills imorgonbitti då jag åker. Jag är både glad och ledsen över det.

Efter skolan sprang Nicole efter mig till cykeln och grät. Jag drog in henne i en kram och grät jag också.

- Glöm mig aldrig, lova mig det. Sa hon tyst.

- Jag glömmer dig aldrig. Svarade jag och cyklade sedan hemåt. Med en tår som rann nerför kinden öppnade jag ytterdörren och klev in. Nellie vågade inte kolla på mig nu när jag inte är hennes syster. Pappa, eller ja.. Anders tittade på mig med lite ledsen blick men fortsatte sedan in i köket. Mamma, Karolina, var i stan och fixade med olika saker så att jag kunde flytta. Jag svor för mig själv och sprang uppför trappan och in på rummet. Varför skulle det bli såhär? Jag fortsatte packa ihop sakerna så att jag kunde komma hem från London och bara hämta grejerna och dra igen. Inte träffa någon person. Bara sticka.

- Du ska inte komma tillbaka mer sedan, så att du vet. Packa klar allt som du ska ha med dig till ditt nya hem. Sa pappa som tittade ingenom dörren. Det här är sista natten i det här huset för mig. Jag har vuxit upp i det här huset och hela mitt liv har spenderats i detta rum. Det är inte lätt att bara släppa sitt hem helt plötsligt med en klump i magen. Det känns inte bra.