---

SAMMIES PERSPEKTIV

Jag fick inget svar. Med försiktiga steg gick jag nerför trappan och lyssnade efter svar eller ljud. Men det var alldeles tyst. Vad är det som händer? Frågade jag mig själv i tankarna. Jag gick till köket och fick syn på ett paket jordgubbar. Jag tog en av dom och tittade ut genom fönstret. Där cyklade Ashley och hennes kompis som jag faktiskt inte visste vem det var. Ashley har alltid varit den där tjejen som varit lite dryg men ändå varit populär. Den där tjejen som man inte riktigt vågar säga ifrån till. Hon som man gärna backar undan ifrån, men när man väl får hennes uppmärksamhet så känner man sig som världens lyckligaste tjej. Det var så i mellanstadiet. Nu bryr jag mig inte alls så mycket om henne. Jag har Nicole och andra kompisar och har fått bättre självförtroende. Jag väcktes ur mina tankar när ytterdörren öppnades och in kom pappa & Nellie. Pappa tittade på mig med en blick som visade att han ville berätta något men ångrade sig.

- Var är mamma? Frågade jag sedan och han hängde upp Nellies jacka som hon slängt på golvet innan han svarade.

- Hon är på jobbet. Svarade han andfått.

- Men hon ska ju inte jobba idag? Frågade jag sedan och tittade i kalendern där det står att hon är ledig.

- Okej, men hon är där. Sa han lite irriterat och gick sedan in i vardagsrummet och la sig på soffan. Nellie satt under soffbordet med en docka och några barbies. Tvn stog på och det var ganska hög volym för hon vill alltid ha högt. Det vill oftast småbarn som hon. Det verkade vara något på gång som varken mamma eller pappa ville berätta. Jag ställde mig vid dörrkarmen till vardagsrummet och tittade på pappa som låg som en död säl på soffan. Nellie pratade med larvig och pipig röst. Jag suckade och gick sedan till hallen och satte på mig skorna. När jag öppnade dörren så mötte jag mamma som precis tänkt öppna den fast utifrån, vi nästan krockade. Hon bar på en vit påse som såg ut att innehålla massa papper.

Hon försökte komma förbi och gå in men jag stog kvar där jag stog.

- Vad är det där? Frågade jag och pekade på påsen.

- Ingenting, bara jobbgrejer raring. Svarade hon och nästan puttade undan mig för att komma förbi. Jag ryckte på axlarna och satte mig på trappen. Jag insåg att jag hade tråkigt. Riktigt tråkigt. Så jag började sjunga lite smått för mig själv. Ytterdörren slängdes upp bakom mig och där stog mamma. Hon verkade lite stressad.

- Kan du komma in en stund, Sammie? Frågade hon och jag nickade och gick in. Jag gick efter henne och satte mig vid bordet. Nellie satt vid bordet också och rita med sina kritor i en målarbok med hello kitty. Pappa satt med några papper framför sig och mamma satte sig bredvid honom och såg lite orolig ut. Jag förstog inte alls vad som pågick.

- Vill ni säga något eller? Frågade jag sedan och pappa höjde blicken från alla papper.

- Ja, Sammie. Det är något viktigt vi måsta berätta för dig. Sa han och tittade sedan på mamma. Hon gnuggade sig under ögat som att hon hade en tår som rann nerför kinden. Jag tittade på dom med undrande blick och dom tittade på varandra och tvekade.

- Vi vet inte hur vi ska säga det här.. Sa mamma och pappa nickade sakta.

- Säg det bara, så svårt kan det inte vara? Är det något kul? En överraskning? Sa jag och fick fram ett litet leende.

- Nej, något helt annat. Sa pappa som svar. Jag blev lite orolig och tittade på dom med en rädsla i blicken nu.

Mamma tog ett djupt andetag och pappa tog hennes hand och kramade om den.

- Du.. Du är adopterad, Sammie. Sa mamma och en tår rann nerför hennes kind.

- Vi är inte dina föräldrar. La pappa till.